Det var en gång en mycket stilig och modig prins bodde i ett kungarike långt borta. Där levde han med sin far kungen och hans svärmor, en kvinna vacker som en natthimmel men som hade ett hjärta hårt som sten, som kungen gifte om sig med efter att hans första hustru den godhjärtade drottningen plötsligt hade dött. Styvmodern älskade att bo i det stora och ståtliga slottet och gjorde allt för att behålla den makt som kungen gett henne.
Kungen hade börjat bli gammal och trött och såg fram emot att snart ge kronan till sin son men först hade prinsen vart tvungen att gifta sig med en vacker prinsessa. Detta gjorde styvmodern mycket svartsjuk, hon tyckte inte att en prinsessa kunde komma in i slottet och ta hennes krona. Därför var styvmodern mycket noga med att hon svarade alla prinsessor som ville träffa prinsen att han inte var hemma eller att han var sjuk. Detta gjorde ofta prinsessorna ledsna men då sa drottningen att det inte var deras fel att prinsen blivit sjuk av deras närvaro, detta gjorde prinsessorna ännu mer ledsna och förhoppningsvis ville de inte komma tillbaka.
Medan styvmodern avvisade prinsessor satt prinsen uppe i slottet och undrade varför ingen vacker prinsessa kom och hälsade på honom. Han hade ju ingen aning om vad hans styvmor gjorde mot honom. På kvällarna kunde han fråga en duva vit som snö som satt på en gren från den stora eken om han sett en prinsessa åt honom, men då svarade duvan att en prinsessa som skulle passa prinsen, det hade han inte sett. Det gjorde prinsen besviken för han hoppades så innerligt att han skulle hitta den rätta prinsessan. När han nästa kväll frågade duvan samma sak svarade den att en flicka som passade prinsen skulle komma nästa dag, detta gjorde prinsen mycket lycklig men han funderade på om kungen kunde låta sin son gifta sig med en vanlig flicka.
En flicka vid namn Anya klev genom slottsporten nästkommande morgon, även om hon var klädd i en tiggares kläder hade hon hår gyllene som solen, läppar röda som de skönaste rosor och med ögon lika blå som de djupaste hav. Prinsen såg henne från fönstret och skyndade sig ner för att möta henne. Han bugade sig djupt och presenterade sig som prins Jhon och visade henne in i den stora tronsalen. Anya kunde inte förstå vad som gjorde att prinsen fattade intresse för henne och när hon frågade skrattade prinsen och förklarade att han fattat intresse för henne pågrund av hennes skönhet och godhet, han berättade att de smutsiga kläderna inte spelade någon roll för honom. Hans ord gjorde henne mycket rörd och när hon såg honom i ögonen blev hon förälskad i den stilige mannen.
Styvmodern hade stått utanför i dörröppningen och sett hur de två unga sett varandra i ögonen på ett sätt bara unga kära gjorde. Hon förstod att hon var tvungen att skilja dem åt innan deras förälskelse djupnade. Hon hoppades att kungen inte skulle tillåta sin son att gifta sig med någon utan kunglig börd. I samma sekund som styvmodern tänkte detta lämnade prinsen Anya och gick
ut från den stora tronsale.
Han gick genom den långa korridoren och såg inte sin styvmor som stod gömd bakom en gardin. Han klev in i den stora salen där kungen satt på en stol och skrev ett brev. Kungen tittade förvånat upp när han hörde sin son komma genom dörren. Prins Jhon berättade om Anya, sin nya kärlek och att han älskade henne även om hon inte var en prinsessa. Kungen lyssnade noga på vad prinsen hade sagt och övervägde noga sitt svar, tillslut kom han fram till att tillåta sin son att gifta sig med Anya. Prinsen strålade som en sol när han lämnade rummet, han kunde inte vänta att få berätta för Anya.
När prinsen hade försvunnit gick styvmodern in till salen och hälsade på den väntande flickan som var lika vacker som årets första sommardag. Styvmodern blev grön av avund mot den unga flickan, hennes hjärta som redan var hårt som sten blev lika kall som is när hon såg på flickan. Styvmodern visste att hon var tvungen att få bort denna flicka från sin makes son, hennes styvson, denna flicka skulle inte få förstöra för henne. Kvinnan höjde händerna och mumlade en visa med iskall röst och ett starkt ljussken förde bort den unga flickan och slungade iväg henne ut från palatset, ut från kungariket och till ett torn skyddat av den stora draken Trex.
Prinsen hade häpnats av ett starkt ljussken strålande som tusen solar och fruktade genast för sin älskade och sprang fram till fönstret och såg flickan färdas som en fallande stjärna ut ur riket. Han försökte att övertala sig själv att Anya inte lämnat slottet frivilligt. Då flög duvan in genom fönstret och satte sig på hans axel och berättade att en ond kvinna med starka krafter skicka ut henne mot hennes vilja. Duven sa att prinsen var tvungen att rädda Anya om han ville se sin sköna igen. När prinsen hörde detta sprang ut ur slottet och hämtade fort sin ädla springare och gav sig iväg.
Det var en lång ridtur att bara ta sig ur kungariket och det började mörkna, duvan satt alltid vid prinsens sida och visade honom på de slingriga och smutsiga vägarna. När han lämnade rikets murar började vägarna att bli mer oanvända och grenarna från träden som stod vid sidan av vägen kastade hemska skuggor. Prinsen red hela natten och när det återigen började ljusna var han tvungen att stanna och dricka vatten ur en bäck. När han böjde sig ner hörde han kraftiga fotsteg bakom sig som fick marken att skaka, prinsen vände sig om och fick se en jätte hög som ett träd luta sig över honom. Jätten tog upp honom från marken och sa med en röst som fick håret i nacken att resa sig att han hade blivit tillsagd att hålla prinsen borta från tornet. Prinsen förstod genast att det var samma kvinna som skickat iväg Anya som även lurat denna jätte att hålla honom borta från tornet! Hur skulle han kunna ta sig ur denna knipa?
Utav frustration började prinsen att sparka och slå med armar och ben men jätten släppte aldrig sitt grep om honom. Då började prinsen fundera på vad han visste om jättar och det första som dök upp i hans huvud var en berättelse hans farfar berättat för honom om att jättar var väldigt korkade och lätta att lura. Prinsen ropade då till jätten att en flygande groda just hade flugit förbi, jätten släppte ner honom på marken och vände sig om för att titta efter grodan. När han inte såg något sa prinsen att den hade flugit iväg över berget, då sprang jätten iväg mot horisonten och jagade den flygande grodan.
Med detta hinder ur sin väg fortsatte prinsen sin resa mot tornet. Det dröjde inte länge innan han såg det torna upp sig mot den grå himlen. När prinsen kisade för att se bättre såg han vem som slingrade sig runt om det stora tornet. Det var Trex, en drake lika lång som en flod, flammande röd och med glödande ögon, som vaktade Anya. Tappert tog prinsen ett hårt tag runt sitt förgyllda svärd och hoppade av sin springare. Det var dags för honom att kämpa för sin älskade även fast hon inte var en riktig prinsessa än.
Trex ögon glödde som eld och hans röda smidiga kropp var som en orms, Trex böjde sig fram för att med sina sylvassa tänder slita honom i stycken, men prinsen var modig och den bäste kämpen i hela sitt rike. Han skulle inte ge upp mot denne skräckinjagande varelse. Jhon slogs våldsamt mot den store draken och just när han trodde att han hade vunnit striden tog draken nya tag och sprutade ut flammor av eld mot prinsen som fick gömma sig bakom en av tornets murar för att inte brännas till döds. Han visste att han behövde agera snabbt för draken hade övertaget nu. Efter att fort tänka igenom situationen kastade sig prinsen upp på drakens rygg och högg av huvudet. Blodet färgade marken lysande röd, nu kunde inget skilja prinsen från hans älskade.
Väl inne i tornet väntade styvmodern på prinsens ankomst. Jhon blev förskräckt när han förstod sanningen, hans egen styvmor hade gjort detta mot honom och hans käresta. Kvinnan som nu stod framför honom var inget annat än en förrädare, han kunde se ondskan som omgav henne likt en mörk slöja. Hon sträckte fram armarna som för att omfamna sin styvson men istället störtade svart magi ut ur hennes fingertoppar mot prinsen som sprang för sitt liv upp för trapporna i tornet. Styvmodern sprang fort efter och hela tiden skrek hon åt honom att stanna, men han stannade inte. Hon slutade aldrig att slunga magi mot honom som gjorde märken i stenväggarna runt dem, prinsen kunde bara föreställa sig vad den magin skulle kunna göra mot hans kropp. På en av väggarna i tornet hängde en gammal dammig spegel den tog prinsen ner från väggen, när han såg styvmodern komma runt hörnet i trappan riktade han spegeln mot kvinnan som då av misstag kastade magin mot spegeln och när den studsade mot glaset flög den tillbaka mot henne. Med samma kraft som Anya skjutits iväg sköts nu styvmodern ut ur tornet och långt bort till en plats dit ingen människa någonsin varit.
Prinsen sprang upp för de sista trappstegen och in genom dörren till rummet där Anya satt på en säng och väntade. De kastade sig i varandras armar och höll om varandra i en tid som kunde vara allt från några minuter till flera timmar men de brydde sig inte om tiden. De red tillbaka den långa väg genom skogen som prinsen redan färdats tills de kom till det ståtliga slottet där kungen väntade ivrigt på sin son.
Kungen tyckte mycket om den vackra Anya och de höll det största bröllop som någon skådat i riket. Kungar med sina drottningar, prinsar och prinsessor kom från hela världens hörn som gäster till detta bröllop när de hört talas om prinsens hjältedåd. Alla ville önska han och hans nya hustru all lycka till i framtiden. När vigseln var avklarad utropade kungen Jhon till kung och Anya blev drottning. De fick sina kronor som representerade detta, Anyas krona gnistrade av tusen diamanter som skimmrade likt istappar i solsken. Hennes lycka var komplett men inte
pågrund av rikedomarna som omgav henne, hon var lycklig för att hon hade sin prins som hon älskade så djupt.
Alla i riket var nu lyckliga och hade under all lycka helt glömt bort den onde styvmodern som vandrade omkring i sin tysta ensamhet skogar långt borta, ibland skrek hon av ilska för att hon aldrig skulle få se slottet och alla rikedomar som hon kämpat för att få och sedan behålla. Hennes längtan efter makt hade skickat henne till denna plats men det skulle hon aldrig inse, hon skulle för all framtid skylla sin eviga olycka på flickan. Flickan som trollbundit prinsen och sedan kastat henne in i glömskan. Styvmoderns magi försvann i samma stund hon hade riktat den mot sig själv så hon kunde aldrig ta sig till slottet för att hämnas.
Folket på slottet hade till och med glömt av jätten som prinsen hade lurat. De belönade deras kung för hans listighet men jätten tänkte ingen på. Han sprang nog fortfarande i horisonten stor som ett träd och letade efter den flygande groda som alltid lyckats fly från hans grepp. Än idag springer han och han kommer nog aldrig att stanna.
Jhon och Anya satt på tronen i många år och alla undersåtar mådde bra under deras regeringstid. Riket har aldrig haft en sådan storhetstid och Jhon valde duvan som hjälpt honom att rädda Anya till kunglig rådgivare, och de levde lycktliga i alla sina dagar.
Slutet gott allting gott
Welcome from the Principal